Nu har man haft hiv i 3½ år och allt känns som vanligt. Men har börjat och medicinera nu. Trodde inte att jag skulle behöva göra det på många år men men. Mina prover ser mycket bättre ut nu än tidigare. Började medicinera den 18 februari 2008 och allt har gått väldigt bra. Men de första dagarna var lite jobbiga då man kände sig full.....usch.....alltså biverkningarna från tabletterna. Så jag var lite rädd för och ta dessa i samband med alkohol. Men nu så funkar det utmärkt.

Jag tar 2 tabletter varje kväll innan jag lägger mig. Känner inte några biverkningar då man tar dessa på kvällen. Jag tar Kivexa samt stocrin. Var nyligen på Venhälsan för att få reda på mina provsvar. Provsvaren är utmärkta, icke mätbara virusmängder.

Här kommer bilder på de tabletter jag tar.

Hejsan!

Varför har jag skapat denna blogg?

Har skapat denna blogg för att berätta för er hur det är att leva med Hiv. Här kommer ni och få följa mitt liv som Hiv+.

En tidig september dag  år 2005 bestämde jag mig för att jag skulle testa mig. Hade ju aldrig testat mig innan för några  könssjukdomar. Så jag tyckte att det var dax nu. Jag tog mig till Venhälsan på Södersjukhuset här i Stockholm efter att ha fått en tid hos läkaren. Var väldigt nervös när jag kom till Venhälsan. Men när jag väl kom dit så släppte min nervösitet. Jag har ju ändå inga könssjukdomar eller sjukdomar intalade jag mig själv. Så varför skall jag vara rädd eller nervös tänkte jag. När det väl var min tur så fick jag ta en massa blodprover, samt prover från urinröret vilket inte alls var så skönt. Allt gick väldigt fort och jag var klar och fick en återbesökstid 2 veckor senare. Dessa 2 veckor kändes som fler månader. Dagen den kom och jag kände hur nervös jag blev. Men innan jag skulle till SÖS så hade jag bestämt träff med min bästa vän för att jag skulle berätta att jag skulle få mina provsvar idag. Men jag vågade inte berätta för honom. Varför skulle jag berätta för honom om jag redan visste att jag inte hade några sjukdomar?.

Tog mig till SÖS och anmälde mig i receptionen att jag var där. Satt och väntade och blev mer och mer nervös och kände hur jag darrade. Läkaren kom och jag hörde mitt namn ropades upp. Fick gå in till läkarens rum och fick sätta mig ner på en stol. Läkaren pratade lugnt med mig och sa att jag mina provsvar för könssjukdomarna var negativ. Hmm....vilken lättnad men det varade inte länge. Sedan sa han.....jag beklagar....DU ÄR HIV+.......jag fick inte fram några ord men efter en stund så sa jag oj...oj....är det sant...???....Ja sa läkaren. Jag blev bara så paff.......så vi satt och pratade och han förklarade för mig hur det är att leva med Hiv. Det går och leva med hiv berättade han......det finns bra bromsmediciner.

Efter några timmars samtal så gick jag hem....ensam och funderade för mig själv hur jag skulle berätta detta för mina närmaste och hur skall det gå för mig...........

När jag väl kom hem så satte jag mig på soffan i vardagsrummet och tänkte och tänkte......sedan utbrast jag i tårar, varför skulle detta hända mig, varför? Jag som alltid har varit så försiktig.........

Fortsättning följer......